WeBible

1 - Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 - Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 - Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 - Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 - Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 - I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 - Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 - en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 - Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 - med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 - Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 - Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 - Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 - Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 - Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 - Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 - Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 - Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 - I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 - Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 - Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 - Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 - Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 - Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 - Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 - Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 - Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 - Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 - En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 - Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 - I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.