WeBible

När larmet från dem som stodo runt omkring de rådplägande männen hade tystnat, sade Holofernes, assyriernas härhövitsman, till Akior och till alla Ammons barn, inför hela skaran av främlingar: 2 »Vem är då du, Akior, du med dina efraimitiska legodrängar, eftersom du träder upp bland oss med sådana profetior som nu i dag och avråder oss från att strida mot Israels folk, därför att deras Gud skulle komma till deras beskydd? Vem är då den rätte guden, om icke Nebukadnessar? Han skall sända ut sin härsmakt och utrota dem från jorden, och deras Gud skall icke kunna frälsa dem.

Nej, vi, hans tjänare, skola slå dem, såsom vore de en enda man, och de skola icke kunna stå emot våra hästars anlopp,

utan vi skola tillintetgöra dem genom dessa. Och deras berg skola dricka sig rusiga av deras blod, och deras slätter skola uppfyllas av deras döda, de skola icke kunna hålla stånd mot oss, utan de skola i grund förgås; så säger konung Nebukadnessar, hela jordens herre. Ja, han har sagt det; de ord som han har talat skola icke bliva fåfänga.

Men du, Akior, du ammonitiske legodräng, som har talat dessa ord på denna din orättfärdighets dag, du skall icke mer få skåda mitt ansikte från denna dag och till dess jag utkräver hämnd på detta folk som har kommit från Egypten.

Då skola mina krigares svärd och mina drabanters spjut genomborra ditt bröst, och du skall falla bland deras slagna, när jag vänder tillbaka.

Och nu skola mina tjänare föra dig bort till bergsbygden och lämna dig i en av städerna vid uppfartsvägen,

och du skall slippa att mista livet, till dess du förgöres jämte dem.

Men om du nu verkligen i ditt hjärta hoppas att städerna icke skola bliva erövrade, så behöver du ju icke antaga någon dyster min. Jag har talat, och intet av mina ord skall falla till jorden.»

Holofernes befallde nu sina tjänare, som stodo därbredvid i hans tält, att gripa Akior och föra honom bort till Betylua och överlämna honom i israeliternas händer.

Då grepo tjänarna honom och förde honom ur lägret ut på fältet; och de drogo från slättlandet till bergsbygden och kommo så fram till källorna nedanför Betylua.

När männen i staden på bergshöjden fingo se dem, grepo de sina vapen och gingo ut ur staden där på bergshöjden, och alla slungarna besatte vägen där de skulle draga upp och slungade stenar på dem.

Då drogo dessa sig undan nedanför berget och bundo Akior och läto honom ligga där vid bergets fot; sedan vände de tillbaka till sin herre.

Men Israels barn gingo ditned från sin stad och trädde fram till honom och löste honom. Därefter förde de honom till Betylua och ställde honom fram för stadens styresmän,

som vid den tiden voro Osias, Mikas son, av Simeons stam, och Kabris, Gotoniels son, och Karmis, Melkiels son.

Dessa kallade tillhopa stadens alla äldste; alla de unga männen och kvinnorna skyndade ock tillsammans till folkförsamlingen. De ställde nu Akior mitt ibland allt folket, och Osias frågade honom om vad som hade hänt.

Och han svarade och omtalade för dem vad som hade blivit sagt i Holofernes’ krigsråd, och allt vad han själv hade talat bland assyriernas hövdingar, så ock Holofernes’ alla stortaliga ord mot Israels hus.

Då föll folket ned och tillbad Gud; de ropade och sade: 19 »Herre, du himmelens Gud, skåda ned på deras övermod, och hav förbarmande med vårt folk i dess betryck, och se i dag till dem som äro helgade åt dig.»

Och de uppmuntrade Akior och prisade honom högeligen.

Sedan tog Osias honom med sig ifrån församlingen till sitt hus och gjorde ett gästabud för de äldste. Och de anropade Israels Gud om hjälp under hela den natten.