WeBible

1 - En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.

2 - Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.

3 - Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,

4 - det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

5 - Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.

6 - Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

7 - Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.

8 - Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

9 - Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.

10 - De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.

11 - De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.

12 - Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.

13 - Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.

14 - Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.

15 - Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.

16 - Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.

17 - Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.

18 - De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.

19 - Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?

20 - Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»

21 - Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,

22 - eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.

23 - Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;

24 - han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.

25 - Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.

26 - Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.

27 - Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;

28 - han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.

29 - Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.

30 - Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,

31 - då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.

32 - Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.

33 - Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.

34 - När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.

35 - De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;

36 - och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.

37 - Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.

38 - Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.

39 - Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.

40 - Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!

41 - Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.

42 - De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,

43 - då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.

44 - Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;

45 - han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.

46 - Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;

47 - han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;

48 - han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.

49 - Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.

50 - Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.

51 - Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.

52 - Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.

53 - Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.

54 - Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.

55 - Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

56 - Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;

57 - de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.

58 - De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.

59 - Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.

60 - Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;

61 - han gav sin makt[1] i fångenskap och sin ära i fiendehand.

62 - Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.

63 - Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.

64 - Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.

65 - Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.

66 - Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.

67 - Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.

68 - Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.

69 - Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.

70 - Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

71 - Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.

72 - Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand. [1] Se Makt i Ordförkl.