WeBible

1 - Och Darios syntes godt wara, at han skulle sätta öfwer hela riket tjugu och hundrade landshöfdingar.

2 - Öfwer dessa satte han tre Förstar; den ene war Daniel, hwilkom de landshöfdingar skulle räkenskap göra, at Konungen dess mindre bekymmer hafwa skulle.

3 - Men Daniel gick alla de Förstar och landshöfdingar widt öfwer; ty en hög ande war i honom; derföre tänkte Konungen at sätta honom öfwer hela riket.

4 - Fördenskull foro de Förstar och landshöfdingar der efter, huru de kunde finna en sak med Daniel, den emot riket wore; men de kunde ingen sak eller missgerning finna; ty han war trogen, så at man ingen skuld eller ogerning med honom finna kunde.

5 - Då sade männerne: Wi finne ingen sak med Daniel, utan om hans Gudstjenst.

6 - Då kommo de Förstar och landshöfdingar tilhopa inför Konungen, och sade til honom alltså: Herre Konung, Darios, Gud unne dig länge lefwa.

7 - De Förstar i rikena, herrarne, landshöfdingarne, Rådet och ämbetsmännerne, hafwa alle betänkt, at man skall låta utgå en Konungslig befallning, och et strängt påbud, at ho som hälst i tretio dagar någon ting will bedja af någon Gud eller mennisko, utan af dig Konung allena, han skall warda kastad för lejon uti gropena.

8 - Derföre, o Konung, måste du detta budet stadfästa, och underskrifwa dig; på det at det icke skall omwändt warda, efter de Meders och Persers rätt, det ingen öfwerträda djerfwes.

9 - Alltså underskref sig Konungen Darios.

10 - Som nu Daniel förnam, at sådant bud underskrifwit war, gick han up i sitt hus; och han hade i sino sommarhuse öpna fönster emot Jerusalem: Der föll han tre resor om dagen uppå sin knä, bad, lofwade och tackade sin Gud, såsom han tilförene plägade göra.

11 - Då kommo desse männerne hopetals, och funno Daniel bedjandes och åkallandes inför sin Gud.

12 - Så gingo de fram, och talade med Konungen om det Konungsliga budet: Herre Konung, hafwer du icke underskrifwit et bud, at ho som hälst i tretio dagar något både af någon Gud, eller af någon mennisko, utan af dig Konungenom allena, han skulle kastas för lejon i gropena? Konungen swarade, och sade: Det är sant, och de Meders och Persers rätt skall ingen öfwerträda.

13 - De swarade, och sade för Konungen: Daniel, en af Juda fångar, aktar hwarken dig, o Konung, eller din bud, som du underskrifwit hafwer; ty han beder tre resor om dagen.

14 - Då Konungen detta hörde, wardt han fast bedröfwad, och winlade sig storliga, at han måtte fria Daniel; och arbetade derom intil solen undergick, at han måtte hjelpa honom.

15 - Men männerne kommo samman til Konungen, och sade til honom: Du wetst, Herre Konung, at de Meders och Persers rätt är, at all bud och befallningar, som Konungen beslutit hafwer, skola oförwandlade blifwa.

16 - Då befallte Konungen, at man skulle hafwa Daniel fram, och de kastade honom för lejonen i gropena; men Konungen sade til Daniel: Din Gud, den du utan återwändo tjenar, han hjelpe dig.

17 - Och de båro en sten fram, den lade de på locket af gropene; honom förseglade Konungen med sin egen ring, och med sina wäldigas ring, på det at ingen skulle eljest något bruka på Daniel.

18 - Och Konungen gick sin wäg på sina borg, och åt intet, och lät ingen mat för sig bära, och kunde ej heller sofwa.

19 - Om morgonen bittida, då det dagades, stod Konungen up, och gick med hast til gropena, der lejonen uti woro.

20 - Och som han kom til gropena, ropade han til Daniel med sorgeliga röst, och Konungen sade til Daniel: Daniel, du lefwandes Guds tjenare, hafwer ock din Gud, den du utan återwändo tjenar, förmått frälsa dig för lejonen?

21 - Då talade Daniel med Konungen: Herre Konung, Gud unne dig länge lefwa!

22 - Min Gud hafwer sändt sin ¢ngel, hwilken lejonens mun tilhållit hafwer, at de hafwa ingen skada gjort mig; ty för honom är jag oskyldig funnen: Så hafwer jag ej heller något gjort emot dig, Herre Konung.

23 - Då wardt Konungen ganska glad, och lät taga Daniel utu gropene; och de togo Daniel utu gropene, och man fann platt ingen skada gjord wara uppå honom; ty han hade trott sinom Gud.

24 - Då lät Konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och kasta dem in för lejonen i gropena, samt med deras barn och hustrur; och förr än de kommo ned til botnen, fingo lejonen dem fatt, förkrossade ock alla deras ben.

25 - Sedan lät Konungen Darios skrifwa til all land, och folk, och tungomål: Gud gifwe eder mycken frid!

26 - Detta är min befallning, at uti allt mins rikes herradöme skall man frukta och rädas Daniels Gud; ty han är den lefwande Gud, som blifwer ewinnerliga, och hans rike är oförgängeligit, och hans herradöme hafwer ingen ända.

27 - Han är en frälsare och nödhjelpare, och han gör tekn och under, både i himmelen och på jordene: Han hafwer frälst Daniel ifrå lejonen.

28 - Och Daniel war wäldig i Darios rike, och desslikes i Cores, den Persens, rike.