WeBible

1 - HERren sade till Mose: Gack, drag hädan, du och folket,som du utur Egypti land fört hafwer, in uti det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob sworit hafwer, och sagt: Dine säd will jag gifwa det;

2 - Och will sända min Ängel före dig, och utdrifwa de Cananeer, Amoreer, Hetheer, Phereseer, Heveer, och Jebuseer.

3 - Inuti det land, der mjölk och hannog uti flyter; ty jag will icke draga upp med dig; förty du äst ett hårdnackadt folk; jag måtte tilläfwentyrs i wägenom uppfräta dig.

4 - Då folket detta onda talet hörde, wordo de ångse; och ingen drog sin prydning på sig.

5 - Och HERren sade till Mose: Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackadt folk: Jag warder en gång kommandes med hast öfwer dig, och förgör dig. Och nu lägg dina prydning af dig, att jag må weta hwad jag skall göra dig.

6 - Så lade Israels barn deras prydning af sig, inför Horebs berg.

7 - Så tog Mose tabernaklet, och slog det upp ute, långt ifrå lägret, och kallade det wittnesbördsens tabernakel. Och hwilken der något wille fråga HERran, han måste gå till wittnesbördsens tabernakel ut för lägret.

8 - Och när Mose gick ut till tabernaklet, så stod allt folket upp, och hwar och en trädde i sins tjälls dörr, och sågo efter honom, tilldeß han kom in uti tabernaklet.

9 - Och när Mose kom in uti tabernaklet, så kom molnstoden neder, och stod i tabernaklens dörr, och talade med Mose.

10 - Och allt folket såg molnstodena stå uti tabernaklens dörr; och stodo upp, och bugade sig hwar och en i sins tjälls dörr.

11 - Och HERren talade med Mose, ansigte mot ansigte, såsom en man talar med sin wän. Och när han wände om igen till lägret, gick icke hans tjenare, den unge mannen Josua, Runs son, utu tabernaklet.

12 - Och Mose sade till HERran: Si, du säger till mig. För mig detta folket upp; och du låter mig icke weta, hwem du will sända med mig, och besynnerliga efter du sagt hafwer: Jag känner dig wid namn, och du hafwer funnit nåde för min ögon.

13 - Hafwer jag då funnit nåde för din ögon, så låt mig weta din wäg, der jag af förnimma må, att jag finner nåde för din ögon; och se dock dertil, att detta folket är ditt folk.

14 - Han sade: Mitt ansigte warder gåendes, dermed will jag leda dig.

15 - Han sade till honom: Om ditt ansigte icke går, så låt oß intet komma hädan af detta rum.

16 - Ty hwarpå skall det dock förnummet warda, att jag och ditt folk hafwa funnit nåde för din ögon, utan då du går med oß; på det att jag och ditt folk måga warda något besynnerligit för allt folk, som på jordene är?

17 - HERren sade till Mose: Såsom du nu sade, så will jag ock göra; ty du hafwer funnit nåde för min ögon, och jag känner dig wid namn.

18 - Men han sade: Låt mig då se dina härlighet.

19 - Och han sade: Jag will låta allt mitt goda gå framföre ditt ansigte, och will låta predika HERrans Namn för dig. Men hwem jag är gunstig, honom är jag gunstig, och öfwer hwem jag mig förbarmar, den förbarmar jag mig öfwer.

20 - Och sade ytterligare: Du kan icke se mitt ansigte; förty ingen menniska, som mig ser, kan lefwa.

21 - Och HERren sade ytterligare: Si, här är ett rum när mig; der skall du stiga upp på klippona.

22 - När då min härlighet går framom, will jag sätta dig in i stenklyftona: Och min hand skall hålla öfwer dig, tilldeß jag kommer framom.

23 - Och när jag tager mina hand af dig, skall du få se mig på baken; men mitt ansigte kan man icke se.