WeBible

1 - HERren sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

2 - Hwar du icke will, utan förhåller dem länger;

3 - Si, så skall HERrans hand warda utöfwer din boskap på markene; öfwer hästar, öfwer åsnar, öfwer camelar, öfwer oxar, öfwer får, med en ganska stor pestilentie.

4 - Och HERren skall göra ett besynnerligit emellan de Israeliters boskap, och de Egyptiers; så att intet skall dö utaf allt det, som Israels barn hafwa.

5 - Och HERren lade en tid före, och sade: I morgon skall HERren göra detta på jordene.

6 - Och HERren gjorde så om morgonen, och allehanda boskap blef död för de Egyptier; men af Israels barnas boskap blef icke ett dödt.

7 - Och Pharao sände derefter, och si, der war icke ett blifwet dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och släppte icke folket.

8 - Då sade HERren till Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke det upp åt himmelen för Pharao;

9 - Att stoft skall komma öfwer hela Egypti land, och bölder och ond sår warda på menniskor, och på boskap i hela Egypti lande.

10 - Och de togo sotet utaf skorstenen, och stodo för Pharao, och Mose stänktet upp åt himmelen. Då worde bölder och ond sår på menniskom, och på boskapen.

11 - Så att trollkarlarna icke kunde stå för Mose, för de bölders skull; ty på trollkarlarna woro ock så wäl bölder, som på alla Egyptier.

12 - Men HERren förstockade Pharaos hjerta, så att han intet hörde dem, såsom HERren Mose sagt hade.

13 - Då sade HERren till Mose: Statt bittida upp om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig;

14 - Annars will jag i denna resone sända alla mina plågor öfwer dig, öfwer dina tjenare, och öfwer ditt folk; att du skall förnimma, att i all land är ingen min like.

15 - Förty nu will jag uträcka mina hand, och slå dig och ditt folk med pestilentie, att du skall förgås af jordene.

16 - Och fördenskull hafwer jag uppwäckt dig, att min kraft skall synas på dig, och mitt Namn kunnigt warda i all land.

17 - Du förhåller ännu mitt folk, och will icke släppat.

18 - Si, jag will i morgon på denna tiden låta komma ett mägtigt stort hagel, hwilkets like icke warit hafwer i Egypten, ifrå den tid det funderadt wardt, intill nu.

19 - Så sänd nu bort, och förwara din boskap, och allt det du på markene hafwer; ty alla menniskor och boskap, som på markene funnen warder, och icke inhemtad är i husen, och haglet faller på dem, de blifwa döde.

20 - Den som nu ibland Pharaos tjenare fruktade HERrans ord, han låt sina tjenare och boskap fly in i husen;

21 - Men hwilkas hjerta intet aktade HERrans ord, de läto deras tjenare och boskap blifwa på markene.

22 - Då sade HERren till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det haglar öfwer hela Egypti land; öfwer menniskor, öfwer boskap, och öfwer all gröda på markene, i Egypti lande.

23 - Så räckte Mose sin staf upp emot himmelen, och HERren lät dundra och hagla, så att elden flög på jordene. Alltså lät HERren komma hagel öfwer Egypti land;

24 - Att hagel och eld foro ibland hwartannat så grufweliga, att dess like icke warit hade i hela Egypti lande, ifrå den tid att det med folke besatt warde.

25 - Och haglet slog i hela Egypti lande allt det på markene war, både menniskor och boskap, och slog allan grödan på markene, och sönderslog all trä på markene;

26 - Utan allena i det landet Gosen, der Israels barn woro, der haglade intet.

27 - Då sände Pharao bort, och lät kalla Mose och Aaron, och sade till dem: Jag hafwer i denna resone syndat: HERren är rättfärdig, men jag och mitt folk är ogudaktige.

28 - Därföre beder HERran, att Guds dunder och hagel återwänder, så will jag släppa eder, och icke länger förhålla eder.

29 - Mose sade till honom: När jag kommer utu stadenom, will jag uträcka mina händer till HERran, så skall dundret återwända, och intet hagel mera wara; på det du skall förnimma, att jorden är HERrans.

30 - Dock wet jag wäl, att du och dine tjänare icke ännu frukten för HERran Gud.

31 - Så wardt då slaget linet och bjugget; ty bjugget war i ax gånget, och linet hade knoppat sig.

32 - Men hwetet och rågen wardt icke slaget; förty det war sensäd.

33 - Så gick då Mose ifrå Pharao ut af stadenom, och räckte sina händer ut till HERran; och dundret och haglet wände igen, och regnet dröp intet mer på jordena.

34 - Då nu Pharao såg, att regnet, och dundret, och haglet, wände igen, syndade han ändå ytterligare, och förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare.

35 - Alltså wardt Pharaos hjerta förstockadt, att han icke släppte Israels barn, såsom HERren sagt hade genom Mose.