WeBible

1 - Job svarade och sade:

2 - Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.

3 - Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.

4 - Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?

5 - Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.

6 - Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.

7 - Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.

8 - Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.

9 - Han gör Karlavagnen (på himmelen) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.

10 - Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.

11 - Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.

12 - Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?

13 - Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.

14 - Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?

15 - Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.

16 - Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.

17 - Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.

18 - Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.

19 - Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?

20 - Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.

21 - Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.

22 - Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.

23 - När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.

24 - Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.

25 - Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.

26 - De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.

27 - När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;

28 - Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.

29 - Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?

30 - Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;

31 - Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.

32 - Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.

33 - Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.

34 - Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;

35 - Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.