WeBible

1 - I den tiden gingo Lärjungarne til JEsum, och sade: Hwilken är den störste i himmelriket?

2 - Då kallade JEsus fram et barn, och stälde det midt ibland dem;

3 - Och sade: Sannerliga säger jag eder, utan I omwänden eder, och warden såsom barn, skolen I icke komma i himmelriket.

4 - Hwilken nu sig sjelf så förnedrar, som detta barnet, han är den störste i himmelriket:

5 - Och hwilken som undfår et sådant barn i mitt Namn, han undfår mig.

6 - Men hwilken som förargar en af dessa små, som tro på mig, honom wore bättre at en qwarnsten wore bunden wid hans hals, och han sänktes ned i hafsens djup.

7 - We werldene för förargelses skull; ty förargelse måste ju komma; dock, we de mennisko, genom hwilka förargelse kommer.

8 - Är det så, at din hand, eller din fot, är dig til förargelse, så hugg honom af, och kastan ifrå dig; bättre är dig ingå uti lifwet halt, eller lemmalös, än du skulle hafwa twå händer och twå fötter, och kastas i ewinnerlig eld.

9 - Och är det så at ditt öga är dig til förargelse, rif det ut, och kastat ifrå dig; bättre är dig, at du ingår uti lifwet enögder, än du skulle hafwa tu ögon, och kastas i helwetes eld.

10 - Ser til, at I förakten ingen af dessa små; ty jag säger eder, at deras Änglar i himmelen se alltid mins Faders ansigte, i himlom.

11 - Ty menniskones Son är kommen til at frälsa det, som förtappadt war.

12 - Huru synes eder? Om en menniska hade hundrade får, och et af dem fore wildt; öfwergifwer hon icke de nio och niotio på bergen, och går bort, och söker efter det, som for wildt?

13 - Och händer det så, at hon finner det igen, sannerliga säger jag eder, hon gläds mera deröfwer, än öfwer de nio och niotio, som icke foro wildt.

14 - Så är ock icke edar himmelske Faders wilje, at någor af dessa små skall borttappad warda.

15 - Men om din broder syndar dig emot, så gack och straffa honom emellan dig och honom allena: Hörer han dig, så hafwer du förwärfwat din broder;

16 - Men hörer han dig icke, så tag ännu med dig en eller twå, på det all sak skall bestå wid twegga eller tregga wittnes mun.

17 - Hörer han dem icke, så säg det församlingene; hörer han icke församlingena, så håll honom såsom en Hedning och Publican.

18 - Sannerliga säger jag eder: Allt det I binden på jordene, det skall wara bundet i himmelen; och allt det I lösen på jordene, det skall wara löst i himmelen.

19 - Yttermera säger jag eder: Der twå af eder komma öfwerens på jordene, hwad ting det helst kan wara, som de bedja om, skal dem det wederfaras af minom Fader, som är i himlom.

20 - Ty hwar twå eller tre äro församlade i mitt Namn, der är jag midt ibland dem.

21 - Då steg Petrus fram til honom, och sade: HERre, huru ofta skall min broder synda emot mig, och jag skall förlåta honom det? Är sju resor nog?

22 - Då sade JEsus til honom: Jag säger dig, icke sju resor; utan sjutio sinom sju resor.

23 - Fördenskull är himmelriket liknadt wid en Konung, som wille hålla räkenskap med sina tjenare.

24 - Och när han begynte räkna, kom en fram för honom, som honom war skyldig tiotusend pund:

25 - Och efter han hade icke der han kunde betala med, böd Herren at han skulle säljas, och hans hustru, och barn, och allt det han ägde. och betalas med.

26 - Då föll den tjenaren ned, och tilbad honom, och sade: Herre, haf tålamod med mig, jag will allt betala dig.

27 - Då warkunnade herren sig öfwer den tjenaren, och lät honom lös, och gaf honom til det han war skyldig.

28 - Då gick den tjenaren ut, och fann en af sina medtjenare, som honom war skyldig hundrade penningar; och han tog fatt på honom, och fick honom i halsen, drog honom, och sade: Betala det du äst skyldig.

29 - Då föll hans medtjenare til hans fötter, och bad honom, sägandes: Haf tålamod med mig, jag will allt betala dig.

30 - Men han wille icke; utan gick bort, och kastade honom i fängelse, så länge han betalade det han war skyldig.

31 - Då nu andre hans medtjenare sågo det som skedde, tyckte dem det ganska illa wara, och kommo, och kungjorde sinom Herra allt det skedt war.

32 - Då kallade hans Herre honom för sig, och sade til honom: Du skalkaktige tjenare, allt det du skyldig wast, gaf jag dig til, ty du bad mig:

33 - Skulle du ock icke hafwa förbarmat dig öfwer din medtjenare, såsom jag förbarmade mig öfwer dig?

34 - Och hans Herre wardt wred, och antwardade honom bödlarna i händer, til dess det war allt betaladt, som han honom skyldig war.

35 - Så skall ock min himmelske Fader göra eder, om I icke förlåten af edor hjerta, hwar och en sinom broder det de bryta.