WeBible

1 - På den tiden vardt Hiskia dödssjuk. Och Propheten Esaia, Amos son, kom till honom, och sade till honom: Så säger Herren: Beställ om ditt hus; ty du måste dö, och icke vid lif blifva.

2 - Då vände Hiskia sitt ansigte till väggena, och bad till Herran;

3 - Och sade: Tänk dock, Herre, huru jag för dig vandrat hafver uti sanning, med fullkommeligo hjerta, och hafver gjort hvad dig hafver täckt varit. Och Hiskia gret svårliga.

4 - Då kom Herrans ord till Esaia, och sade:

5 - Gack bort, och säg Hiskia: Så säger Herren dins faders Davids Gud: Jag hafver hört dina bön, och sett dina tårar; si, jag vill ännu föröka dina dagar femton år;

6 - Och skall fria dig med denna staden utu Konungens hand af Assyrien; ty jag vill väl beskärma denna staden.

7 - Och haf detta för ett tecken af Herranom, att Herren detta göra skall, som han sagt hafver:

8 - Si, jag vill tillbakadraga skuggan på Ahas säjare; tio streck, de han öfverlupit hafver; så att solen skall gå tillbaka tio streck, de hon på säjaren öfverlupit hafver.

9 - Detta är Hiskia skrift, Juda Konungs, då han hade krank varit, och var helbregda vorden af sine krankhet:

10 - Jag sade: Nu måste jag fara till helvetes portar, förr än jag det mig förmodde, och tänkte ännu länger lefva.

11 - Jag sade: Nu måste jag icke mer se Herran, ja, Herran uti de lefvandes lande; nu måste jag icke mer se menniskor, när dem som deras tid utlefva.

12 - Min tid är borto, och ifrå mig tagen, såsom ens herdas hydda; och jag skär mitt lif tvärtaf såsom en väfvare; han sliter mig sönder såsom en klen tråd; du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer.

13 - Jag tänkte: Måtte jag dock lefva till morgons; men han sönderbröt mig all min ben, såsom ett lejon; ty du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer.

14 - Jag lät såsom en trana och en svala, och knurlade såsom en dufva; min ögon ville mig brista. Herre, jag lider nöd, lisa mig.

15 - O! huru vill jag (gladeliga) tala, efter han mig tillsagt hafver, och gör det ock; derföre vill jag i alla mina lifsdagar tacka för denna min själs bedröfvelse.

16 - Herre, deraf lefver man, och mins andas lif står alltsammans derutinnan; ty du lätst mig somna, och gjorde mig lefvande.

17 - Si, om tröst var mig stor ängslan; men du lätst dig vårda om mina själ ganska hjerteliga, att hon icke förderfvas skulle; ty du kastade alla mina synder bakom dig.

18 - Ty helvetet lofvar dig intet; så prisar dig icke heller döden, och de som uti gropena fara, vänta intet efter dina sanning;

19 - Utan allena de, som lefva, lofva dig, såsom ock jag nu gör. Fadren skall lära barnen dina sanning.

20 - Herre, hjelp mig, så vilje vi sjunga mina visor, så länge vi lefve, uti Herrans hus.

21 - Och Esaia bad, att man skulle taga ett plåster af fikon, och lägga uppå hans böld, att han måtte helbregda varda.

22 - Men Hiskia sade: Hvilket ett tecken är detta, att jag upp till Herrans hus gå skall?