För sångmästaren, till Gittít; av Koras söner; en psalm.

Huru ljuvliga äro icke dina boningar, HERRE Sebaot!

Min själ längtar och trängtar efter HERRENS gårdar, min själ och min kropp jubla mot levande Gud.

Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar[1]: dina altaren, HERRE Sebaot, min konung och min Gud.

Saliga äro de som bo i ditt hus; de lova dig beständigt. Sela.

Saliga äro de människor som i dig hava sin starkhet, de vilkas håg står till dina vägar.

När de vandra genom Tåredalen[2], göra de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser.

De gå från kraft till kraft; så träda de fram inför Gud på Sion.

HERRE Gud Sebaot, hör min bön, lyssna, du Jakobs Gud. Sela.

Gud, vår sköld, ser härtill, och akta på din smordes ansikte.

Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än dväljas i de ogudaktigas hyddor.

Ty HERREN Gud är sol och sköld[3]; HERREN giver nåd och ära; han vägrar icke dem något gott, som vandra i ostrafflighet.HERRE Sebaot, salig är den människa som förtröstar på dig. [1] Eller fastmer: Min själ längtade och trängtade efter HERRENS gårdar; nu jubla min själ och min kropp mot levande Gud. Ja, sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon har lagt sina ungar osv. [2] Se Tåredalen i Ordförkl. [3] Eller: Ty HERREN Gud är värn och sköld osv.