Job svarade, och sade:

Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.